Apropå det hon sa, Lugn. Om lustfyllda minnen. När jag var ett litet barn kallade jag kompisarna på gården för mina människor. Som i: nu går jag ut och leker med mina människor. Jag har alltid varit bra på att hitta vänner. Det är det bästa med mig. Och varför det inte är synd om mig.

Den första som jag tydligt minns är Angelica. Hon blev min bästa vän i lekis. Vi var fyra personer som gick i sexårs, hon och jag, Markus och Stefan. Så, det kanske var rätt givet. Att vi skulle bli vi. Men jag tyckte att hon var magisk från första stund. Innan jag ens hade varit hemma hos henne hade hon trollbundit mig med historier om att hon i sitt hem hade ett helt rum som bara var ett bollhav som man bara kunde komma in i från en lucka i taket. Det var hittepå såklart. Men det förtog inte något alls ifrån min fascination. Det hon däremot hade i sitt hem var ett rum där en fick rita hur mycket en ville på väggarna. Bara en sån sak. Plus en ladugård full med kor, kalvar, kattungar och hö. Och på gården flera hundar. Dessutom hade hon en egen sandstrand vid en sjö. Och så en båt med åror såklart. Hon hade en megasnäll mamma som sa ja till det mesta, en rolig gruffig pappa och en storebror med en dator. En gång när Angelica och hennes bror slog vad med sin pappa om att han inte kunde rida på en ko muttrade han och skulle promt bevisa att det kunde han visst. Och det gjorde han. Men han bröt armen på kuppen.

Hemma hos Angelica var det som att jag fick sockerdricka i hela kroppen, på ett bra sätt. När jag kom till henne kunde jag se henne stå och hoppa av lycka i köksfönstret, vilket såklart fick mig att hoppa fram på uppfarten. Hon kunde länge inte säga R, i en del av landet där de flesta faktiskt kan det. Men jag slutade såklart också säga R och började prata som henne. För hon var allt jag ville vara. Hon öppnade så många världar jag aldrig vetat fanns. Vi läste Starlet i BadenBadenstolar på gräsmattan och drack saft ur såna där sugrör med massa krumelurer. Vi gjorde konstsimprogram i matchande baddräkter nere i sjön, klädde ut oss och dansade för hennes bror och hans kompisar till musik från hans dator. Vi letade efter vättar och tomtar i skogen, lekte superhjältar i hagen, lät kalvarna slicka på våra händer under mjölkningen tidigt på mornarna, ritade stafettvarelser, sov skavfötters, viskade och fnittrade sönder. Jag ville vara hos henne tusen gånger mer än jag ville vara hemma. Så jag åkte dit olovandes hela tiden. Det resulterade i att jag var tvungen att ha en lapp till min busschaufför, till fröken och till hennes taxichaufför för att jag skulle få lov att åka dit. Hemma hos Angelica var jag på mitt åttaårsdag. Där kom hela hennes familj in och sjöng för mig på morgonen, jag fick frukost och paket på sängen. Det hade jag aldrig varit med om förut.

När vi var ungefär tio introducerade hon mig till hur man fixade den perfekta snedluggen, hur man gick upp i brygga och vi såg filmen Coctail med Tom Cruise hemma hos henne om och om och om igen. Lekte därefter bartenders med all vätska, karamellfärg, entusiasm och frenesi som kunde uppbådas.

I högstadiet anammade vi gemensamt hennes storebrors straight edge-stil efter bästa förmåga. Lånade hans huvtröjor med bandnamn på och lyssnade på hans kassettband på freestylen. Vi fick inte vara med de andra. Men vi hade varandra. Och sockerdrickan i kroppen satt kvar, inemellan alla tonårskval.

Sedan var det Angelica som introducerade mig för min barnafar, som läste till arkeolog tillsammans med henne på universitetet. Allt det är en annan historia. Men tänk ändå.

Vilken tur jag hade. Som fick henne då som liten sexårig fladdrande vante.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Post Navigation