Med lite svindelkänsla i knäna kan jag försiktigt börja se mig över axeln. Nog går det att vila här en liten stund. Vila i en insikt som skänker lite fast mark under fötterna. Det är så dumt. I fem år har jag pratat om min ångest och mina rädslor. Sett mig som en som inte klarar att vara ensam eller att vila. Utmanat mig på alla de vis. Så fick jag för mig att börja terapi igen, är så less på att må räv. Två gånger har jag träffat psykologen, som för övrigt uppfyllde precis de kriterier jag länge letat efter. Rätt kön, ålder, utbildning, inriktning etc. Ändå har det hittills inte alls blivit som jag tänkt mig (eller kanske just därför?). Men i alla fall. När jag skulle sammanfatta de senaste årens ÅNGEST, så sjönk det ner på mig att det jag rimligtvis har känt är sorg. Sex år med stort A i ångesthantering, när orsaken till den rynkade pannan egentligen var sorg.

sorg

Så svartvit ska jag kanske inte vara. Visst finns det mycket oro i den här katten och det har det alltid gjort. Och typ-A-personlighet och jävel. Samtidigt: 2008 lämnade jag min hemstad, min idrottskarriär och de flesta av min familj/mina vänner och flyttade till Västerås för att börja jobba som psykolog. En månad senare dog en av mina bästa vänner. Hanna. Vi blev kompisar på gymnasiet och umgicks jämt under de första åren efter studenten. Under tiden blev hon illa däran i anorexi. Det var otroligt jobbigt att se, samtidigt kom vi väldigt nära varandra. Så småningom blev hon bättre och våra liv rullade på, halkade närmare och längre ifrån varandra om vartannat i en lång dans. När hon dog hade vi inte hörts ordentligt på ett par veckor, för att jag blivit sur på henne. Hon försvann väldigt plötsligt. Väldigt brutalt. 15 mars. När maj kom dog mormor. Jag jobbade heltid med utsatta barn, det kanske skänkte perspektiv men vårt yrke lämnar inget utrymme för svajiga dagar. Nåväl. Under åren som följde vinkade jag adjö till två gamla fastrar, en grodd i min mage, ett trettonårigt förhållande och två blossande romanser som kanske aldrig borde ha varit. Hela tiden jagande, jäktande, självanklagande och misslyckad. Jag tog blodprov för bristsjukdomar och allergier, utredde magbesvär, födelsemärken och knölar. Inga fel hittades. Där. I spegel och självanalys hittade jag massor. Korrigerade bäst jag kunde. Puckat Kitty. Du sörjde ju. Sörjer. Jag har sorg.

Varför är då detta viktigt? Jo, för det får mig att känna mig mer normal, det ger mig bättre möjligheter att hantera känslorna, och på ytterligare något sätt som jag inte förstår kan jag på riktigt känna hur perspektivskiftet plockat av mig några tunga stenar.

Tjecken, du har inte lyxen att ha skiten bakom dig. Än. För dig tittar vi framåt. För mig också förstås, herregud,  och aldrig kommer den dagen då vi känner att NU! är ALLT! på plats. Ändå har jag något slags hopp för nästa år. 2015 är vårt, Tjeckski.

This is the year.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Post Navigation