Går det ens en dag utan att jag svär över all ångest här i livet? Oftast min egen. Idag den hos en kompis. För ett par år sedan var jag inne på att starta en blogg som bara skulle handla om rädsla och ångest. Så mycket stoff har jag! Från femårsblygsel till panikslagna dagbokstexter som tioåring via tonårens armrispningar och fram till dagens relationsnoja. Trots det täta umgänget har jag aldrig vant mig. Försökt förstå, undvika, sublimera, surfa, stå ut…  men nä, där sitter den opportunistiska stalkern och väntar igen.

Alldeles för liten för Lagerkvist la jag dessa rader på hjärnan (som en tröst alltså, jag var visst inte ensam!):

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår
mitt hjärtas skri i världen.

I helgen som gick fick jag hänga lite med min systerdotter, 1,5 år. Hon gillar traktorer, helikoptrar, grävmaskiner, lastbilar, ja allt med stora motorer. Det får henne att säga ett urgulligt ”wow!”. Först tänkte jag bara att det var coolt ur ett genusperspektiv. Sen blev jag alldeles varm av glädje! Ungen är inte rädd för höga ljud! Hon kanske inte är den överkänsliga typen. Som jag, hennes mamma och morfar är.

Åh vad jag skulle vilja vara mer tålig, cool och kavat. Bara ge blanka fan i allt som skrämmer. En rycka på axlarna-typ. Blind för ångest. Men den är min arvedel, den finns i mitt DNA blandat med fräknar, handsvett och ganska gott lokalsinne.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Post Navigation