Jag har funderat på det här inlägget i några dagar nu, men har fortfarande svårt att få det ur mig. Inte för att jag inte har något att säga om ensamheten. Tvärtom. Jag har så mycket att säga, och känner mig så i den att den blir svår att beskriva med tillräckligt mycket perspektiv för att det ska bli begripligt. Även för mig själv.

En sak är jag i alla fall säker på: jag hatar att vara ensam. Eller, att känna mig ensam, för att vara petnoga. Det är ju inte riktigt samma sak. Jag är en delvis introvert person och även om jag är väldigt sällskapssjuk för det mesta, så har jag också behov av att dra mig undan, vara själv.

Som barn och tonåring var jag ordentligt blyg, och led samtidigt av stark separationsångest från min familj. Två ganska besvärliga egenskaper. Oftast behövde jag bara hantera en åt gången, men ibland dök de upp samtidigt. Till exempel: I egenskap av duktig idrottare valdes  jag varje sommar ut för olika träningsläger med barn och ungdomar från hela Sverige. Många gånger var jag ensam norrlänning. Dessa resor kändes vansinnigt jobbiga för mig, men upplevda krav (mina eller andras?), gjorde att jag åkte ändå. Före, under och efter lägren bröt magen ihop, och jag hade svårt att sova. Kanske var det värsta att jag inte kunde förstå varför jag var den enda som inte bara var stolt och glad över att bli uttagen; att jag var en sådan vekling kunde jag omöjligt förlåta mig själv. I en sovsal full med högpresterande idrottsungdomar låg jag klarvaken och kände mig så fruktansvärt ensam.

Det går att sitta på en fest och känna sig ensam. Det går att ligga i en sovande killes armar och gråta krokodiltårar av övergivenhet ner i hans bröstlurv. Det går att komma hem från en lång resa med kompisar och känna sig totalt bortglömd. Det går att vittja mailen på sin internetdejtingsajt, läsa rad upp och rad ner av komplimanger, och samtidigt längta nåt vansinnigt efter att bli sedd.

Det där var en beskrivning. Vågar jag mig på en kort analys? I så fall är den så här; att ensamhet för mig är nära kopplat till rädsla. Rädsla för att bli övergiven. Att jag just lade på luren med en fin kompis, verkar för mitt känslosystem inte betyda att jag har en kompis, utan att jag hade en. När jag talade med en fin kollega och vän om detta kunde vi till sist skratta åt det hela: hon ställde sig bakom ett hörn och hoade: ”själv men inte ensam!”.  Hjärnan fattade direkt. Känslosystemet har fortfarande inte greppat.

För jag är verkligen inte ensam. Jag firar alltid högtider med familjen, jag har vänner som jag ofta hörs med, jag är idag inte särskilt blyg utan pratar numer ganska lätt med kollegor och bekanta. Jag är bara så jäkla rädd att jag aldrig mer kommer att gå upp i kärlekssymbios med en fin och trygg snubbe. Jag är rädd att alla snubbar har övergivit mig för gott, eller att det liksom är slut på bra snubbar, att barn och familj aldrig kommer att bli verklighet för mig. Livrädd för detta, och den rädslan skapar en känsla av fruktansvärd ensamhet, och den ensamheten jobbar jag med varje dag. Försöker hålla den i schack medelst träning, fullbokad kalender, hemrenovering, extrajobb, datingsajter, Seinfeldmaratons, kvällspromenader, alkohol, och långa telefonsamtal.

Tror att jag pausar där. Det finns mer att ösa ur denna tillsynes outsinliga källa till ångest, men känner mig ganska nöjd över att ha fått ur mig ovanstående och ska nu ta ett kliv tillbaka och begrunda. Kanske äta en glass.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Post Navigation