I förra inlägget skrev jag, Kitty, om min stora fasa: ensamheten. Jag kom fram till att MIN rädsla för den troligen grundas i en medfödd (?) separationsångest i kombination med en längre period av hjärtesorg och relationell motvind. Här kommer lite fler tankar kring detta:

De flesta kvinnor jag känner är mer rädda än de flesta män jag känner för att vara singel och utan barn i min ålder. Det är en delvis logisk rädsla eftersom det är svårare för kvinnor än män att yngla av sig efter 40; men idag finns ju faktiskt möjligheten att som kvinna skaffa barn på egen hand. Alltså är inte tvåsamhet avgörande om det är barnlängtan en har. Ändå känner många kvinnor att den vägen är ett misslyckande. Har kvinnan inte blivit gift i min ålder så måste det vara något fel på henne, eller så försöker hon inte tillräckligt. Detta får vi reda på från alla håll i vårt samhälle. Tvåsamhet och familjeliv likställs med lycka, och uppmålas  som ett kvitto på att ha gjort rätt. Klarat av livet med godkänt betyg. Det syns tydligt i filmer och media, men kanske ännu mer i sociala medier och i samspelet mellan vänner. Vet ni om att det finns personer som inte längre bjuder in mig till aktiviteter sedan jag blev singel? Tydligen gjorde vi paraktiviteter, jag som trodde att vi bara gillade varandra. Visste ni att många jag känner som aldrig skickat ett julkort i hela sitt liv plötsligt börjat göra det sedan de skaffade barn? Eller att ganska nära vänner till mig på fullaste allvar försöker muntra upp mig när jag är ledsen över min situation genom att skicka bilder på sina barn? Att de skickar bilder på sina barn när jag fyller år (och ålderskrisar) verkar obligatoriskt. ”Grattis från vårt lilla charmtroll”. VA!? Jag känner inte den ungen, vi har träffats max en gång och då sov hen hela tiden och vaknade bara för att stjäla min kompis uppmärksamhet och sedan kräkas på min tröja!

I de stunderna känner jag mig dubbelt ensam. Och löjligt besviken på den ständiga reproduktionen av statusen i att ha en man vid sin sida och ca 2 barn. Visst finns det singelaktiviteter i vårt samhälle, men då med enda syfte att träffa någon. Detta är mycket problematiskt, bland annat ur ett feministiskt perspektiv. Hur många kvinnor stannar inte i ett dåligt förhållande på grund av detta sociala tryck? För män finns det många alternativa livsvägar som rankas lika högt, om inte högre, än att vara familjefar. De kan också bli föräldrar senare i livet utan att behöva skämmas, och de skuldbeläggs inte på samma sätt som kvinnor om de lämnar sin familj för karriären, eller en annan kvinna. Därför får de också fler modeller/exempel/förebilder på andra män som lever i ensamhet av olika anledningar, och därmed ett självförtroende. De får veta att ”det är lugnt”. Det självförtroendet skulle jag behöva just nu. Inför min ensamhet känner jag mig nämligen ALLT ANNAT än lugn.

Stay gold, Kitty

PS. Ja, jag vet att det finns massor av män som känner sig ensamma och att det finns kvinnor som vill vara själva, här har jag dock velat visa på att det finns strukturer, normer och stereotyper som ställer till det för mig och andra i min situation.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Post Navigation