På besök i sin hemstad får man många frågor. Och eftersom jag under alla mina vuxenår här var i stans stabilaste relation och efter flytt oväntat blev singel är det väl kanske inte konstigt att de flesta frågar: 1) Har du träffat nån än då? 2) Har du kontakt med [exet]? 3) Hur känns det att [exet] träffat ny då?

Ibland kommer frågorna i tät följd, ibland går det flera minuter emellan, men det märks vad folk vill veta. Det är absolut inte illa menat. Men  det blir lite jobbigt. Jag är ju genuint ledsen och orolig för framtiden, samtidigt vill jag hålla det för mig själv, mina närmsta, och www, inte dryfta med gamla bekanta. Skojar bort, svarar svävande, ja idag har jag till och med låtit påskina att det finns någon men att det är för tidigt att jag skulle kunna prata om det.

Undrar om jag gör mig skyldig till liknande ångestpåslag hos andra? Kanske frågar en gång för mycket hur det går för barnlösa paret, arbetslösa vännen, tjejen som söker Konstfack, hen som länge tvivlat på sin relation. En vill väl.

Problemet känns för trivialt för att ta upp med dessa personer som jag träffar så sällan. Men kanskeatt det finns en lösning. Till nästa år funderar jag på att komma till hemvändarhelgen med ansiktstatuering, gipsad högerarm, kraftig solbränna och ett tomt hundkoppel.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Post Navigation