Ni känner igen det. Ni har garanterat hört det och säkert har ni sagt det själva. ”Det är lite mycket nu men snart blir det lugnare” och ”jag vet att jag stressat lite för mycket men efter den här puckeln kommer det plana ut”. Att jag håller på så där blev just supertydligt för mig. Jag var på väg att skriva ett kort kort inlägg om att det varit en lång dag och att jag nu ska krypa i säng. Så scrollade jag ner och såg mönstret. Varannat inlägg är långt och väl illustrerat, och resten korta telegramartade hafsverk. Vi vet ju vilka som är mina, och en ser ju att det pågått en tid. Förra våren blev det svart för ena ögat och jag trodde att jag gått in i väggen, i somras ramlade håret av och frisören rekommenderade provtagning, o höstas fick jag kristallsjukan och nu har jag börjat vakna fem på morgnarna. Det sista skrämmer mig nog mest, allt det andra har visat sig vara ofarligt. Men jag vet ju att sömnen är det starkaste skyddet mot stress och jag har alltid haft just sömnen på min sida. Ska den balla ur nu?

Med åren har jag blivit rätt så bra på att inte måsta prestera för att hävda mig mot andra. Jämför mig ganska lite numer. Det är snarare affekttåligheten som inte hängt med i utvecklingen. De senaste åren har jag haft lite… relationell motvind, vilket inneburit att det alltid funnits jobbiga känslor att fly från. Medelst träning, medelst extrajobb, medelst flyttar och renovering, resor, lopp, brödbak, föreläsningar, middagar, inläsning, och allmän runtflängning. Vet inte hur det kommer sluta. Hur det kommer bli mellan mig och affekterna. Kommer vi kunna samsas här, eller kommer fortsätta undvika varandra som t ex goda grannar i en småländsk liten by?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Post Navigation