Vi människor är flockdjur. Ingen idé att förneka. Men i vårt land idag lever vi inte alls så. Istället isolerar vi oss i minifamiljer och/eller går runt och känner oss alldeles ensamma. Vi längtar och griper efter varandra, men det finns en skam i att visa (erkänna) beroendet av andra. Så svårt att be om hjälp, både med det praktiska och det själsliga. Tjecken har många gånger fått telefonpeppa mig att till be om hjälp, och sett till de senaste 10 åren har jag genomgått en ganska så giganorm utveckling om jag får säga det själv. Men ändå, här i Stockholm har jag ingen självklar flock. Många stöttepelare men ändå en känsla av att vara till besvär. Vilket kanske mest är en orättvis förminskning av mina vänner, men ändå. Jag tror att det kan bero både på mina egna filter som har svårt att släppa igenom kärleksbetygelser, men också på samhällsstrukturer som alltmer går mot det individualistiska.  Kanske sprunget ur något gott.

En bekant till mig som kommer från Sydamerika har en förklaring. Allt fungerar så bra i Sverige! I hennes hemland finns ingen välutbyggd äldrevård eller barnomsorg, släktingar håller ihop över generationsgränserna och ser efter varandra. Även främlingar emellan kan landets brister vara till gagn för sammanhållningen. De kan behöva fråga varandra om skjuts när bussarna inte går, om matvaror när butikerna har slut och om hjälp med skötsel av huset i ett land där få har råd att ta in hantverkare. Min sydamerikanska vän tycker att det känns svårt och onaturligt att som vuxen hitta vänner i Sverige. Samtidigt är vi överens om vi för den sakens skull inte vill romantisera fattigdom och att vi är glada för att välfärden trots allt är så utbyggd här. Men nog finns det fog för att säga att det inte räcker till en känsla av mellanmänsklig trygghet.

Här i Stockholm är det kanske snäppet värre än i andra delar av landet. När vi norrlänningar kommer hit efter vistelser på hemorten störs vi ofta av fenomenet att vi hela tiden tycker att vi får syn på någon vi känner. ”Är inte det där Stina?!”, ”Jag tyckte jag såg Nils men det var bara likt”, ”Kolla hon ser ut som Kajsa!”. Fenomenet pågår i ca ett dygn innan vi helt enkelt blivit överstimulerade och börjar göra som alla andra här – fäster blicken vid en punkt på horisonten eller tunnelbanevagnsgolvet.  Vi kan möta tusen personer på en dag utan att ha tittat någon i ögonen. Vad gör det med oss? Vad gör det med medmänskligheten?

Som en som är född blyg kan jag också uppskatta den anonymitet som storstadslivet för med sig. I de tidiga tonåren upplevde jag några gånger att jag liksom blåstes upp till en jätte, t ex en gång när jag började gråta efter en förlust i en badmintonmatch. Jag fick känslan av att min ansikte blev enormt och att alla stirrade, och skrattade. På den kunde jag fantisera om att få vara osynlig. Nu – living the dream. Men så himla drömlikt känns det inte. Medan vi blundar faller en efter en.

Med start idag ska jag bli bättre på att titta på andra, att säga något – vad som helst – och att sluta skämmas över min känsla av ensamhet, för i den känslan finns – hur motsägelsefullt det än låter – en enorm gemenskap.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Post Navigation