Design: Thomas Fuchs Studio

 

Jag ska flytta snart. Okynnes. Det är alltså inget direkt fel på hur jag bor idag men området är ganska trist och jag känner mig liksom utestängd från storstadspulsen. Min nya lya blir en sliten etta i ett hippare område. Dyrt så klart, de flesta jag känner vill bo där, faktum är att det är rätt så jäkla aptrendigt. Men det har jag naturligtvis struntat i. Jag har hållit mig cool och logisk. Området har jag valt för att det innebär gångavstånd till jobbet,  för att det rymmer mysiga joggingstråk och för att det är där jag oftast träffar mina vänner. Väl? Eller?

Nja, ska jag rannsaka mig själv gjordes inte valet helt baserat på mina egna behov och värderingar. Visst är det ett kanonområde för mig, men jag åkte aldrig ens ut och tittade på de rimliga alternativen. Det verkar alltså som att även jag sitter fast i det fängelse av ogenomtänkta medelklassvärderingar som dagligen bidrar till den allmänna ängsligheten inklusive min stora egna. Suck. Men vem är det som har låst in mig där? Eller kanske mer relevant: vilket syfte fyller vårt fängelse?

Ett svar på den frågan är nog att den generella strävan efter att passa in är giganorm. Vi är flockdjur och konforma av naturen. Helt okej. Samtidigt blir jag ju inte direkt ensam om jag köper t ex billiga H&M-jeans istället för dyra Acne. Tvärtom. Däremot har jag under lång tid genom strömmen av reklam, tv, tidningar och bloggar lärt mig att jag är lite bättre om jag köper lite bättre. Jag får faktiskt väldigt mycket bekräftelse från mina vänner när jag införskaffat en ny statussymbol. Jag känner mig bra – ett tag. Glömmer att jag bygger fängelsemurarna högre i och med mitt handlande. I sammanhanget hör man ofta talas om lyckofällan – att vi försöker köpa oss lyckliga. Det stämmer säkert. För egen del handlar det också mycket om trygghet. Jag betalar gärna lite extra för att med marginal vara på rätt sida om ”duger”.

Eftersom att vara rätt innebär att känna sig (någorlunda) trygg, så kommer vi vara skiträdda den dag vi utmanar idealen. Om vi ska våga måste vi hjälpas åt. Vi måste alla ta vårt kärleksfulla ansvar att vara lite mindre coola, polerade och perfekta. Vi måste lyssna på de som älskar oss och vi måste hjälpa dem vi älskar. Alla andra, alla de som med kritisk blick och kylda Pol Roger-flaskor tryckta mot kroppen skakar på sina välfriserade huvuden åt oss – de måste vi GE BLANKA FAN i.

Med kärlek och tyngd bakom slagen,

Kitty

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Post Navigation