”Mamma, är vi flyktingar?” blev bevingade ord i min familj efter att jag som fem-åring ställt den frågan i samband med att vi än en gång packade i våra flyttlådor. Det var vi ju inte, ska understrykas. Men vi flyttade ofta. Min mamma var nitton år när jag föddes, tjugoett när min bror kom. Så vi flyttade med henne när hon skulle iväg och studera och när hon fick sina första tillfälliga jobb. Vi bodde i hus och lägenheter, i kollektiv, tillsammans med olika släktingar och ett par av de snubbar mamma träffade. Vi bodde i Blekinge i söder och Västerbotten i norr. Och några ställen däremellan. Ofta hann vi inte packa upp alla lådor innan det blev dags att flytta igen.

Tjecken. 2 år, med ouppackade flyttlådor i ett nytt hem.

Tjecken. 2 år, med ouppackade flyttlådor i ett nytt hem.

Det har gjort att jag alltid haft svårt att svara när folk frågat mig var jag kommer ifrån. Numera säger jag oftast att jag kommer ifrån Umeå, fast vi flyttade dit när jag var 16 år, för att det är där jag bott längst. Från -97 till -08 bodde hade jag det som bas (med några kortare utflykter, ett år i Frankrike och en termin i Skövde). Och det började också kännas som mitt Hem. Nu är det annorlunda. Umeå är inte längre mitt. Många av mina platser har formats om, och väldigt få av mina närmaste finns kvar där. När jag åker dit är det nu det som är mest påtagligt, att Umeå gått vidare utan att vänta på mig. Givetvis.

När jag var yngre var det mycket viktigt för mig att iordningställa mina egna utrymmen fort i varje nytt hem, gärna så att de i så stor utsträckning som möjligt liknade det föregående hemmet. Lätt att nu se att jag försökte skapa kontinuitet. Jag skapade också många egna traditioner och ritualer, kring högtid och vardag. Saker som jag gjorde för mig själv, ofta i hemlighet, på samma sätt varje gång. Pysslade med mina dockor, bokmärken och stensamlingar. Jag växte upp i en familj som i mångt och mycket saknade traditioner. Som stod handfallen och förvirrad inför varje jul, påsk och midsommar. Hur var det nu detta skulle göras? Det hänger nog ihop med att ofta vara på väg någon annanstans. Som vi var. Tillsammans och var för sig.

Jag vet att jag fortfarande blir som det lilla barnet när jag flyttar. I manisk frenesi plockar jag upp varje pinal, sätter upp varje tavla och gardin samma dag som flytten gått. Kan inte komma till ro förrän det är klart. Sen kan det få vara så, precis så därefter.

Jag har alltid lockats av personer som har det där självklara hemmet att referera och återvända till. Där deras föräldrar förvarar alla deras barndomsminnen i lådor eller i deras faktiska barndomsrum. Eller personer som i sitt vuxenblivande lyckats skapa ett sådant hem, där de stannar upp och stadgar sig. När jag bodde i Frankrike ett sånt där gymnasieutbytesår så lärde jag känna en familj som hade det, i mitt tycke, ultimata hemmet. Det var luftigt, stort och vackert, men också mysigt. Mitt i ett samhälle, bagaren och tågstationen bara nedför gatan. Öppna spisen i centrum, fullt med böcker, musikinstrument, värme och liv. De hade goda vänner som bara kom förbi hela tiden. Långväga gäster och grannen som kikade in. Alla pratade högt och engagerat, det spelades improviserad musik, ett långkok stod alltid på spisen och mamman i familjen kallade alla för ma petite chou fleur eller något sådant rart. Jag var där så ofta jag kunde. Satt i något hörn och mös. Har burit med mig bilden av det hemmet som idealet. Det jag ville återskapa.

Och nu har jag ett eget hus. Ett alldeles förtjusande fint sådant. Med massa plats. Och rätt ofta är det fullt av våra kära, hitresta eller närboende. Vi kan, om vi vill, spela musik eller sätta långkok på spisen. Men. Det som börjar landa i mig är detta. Jag har trott att känslan av att vara på väg ska avta när nu alla studier är färdiga, när jag har en fast anställning, barn och det här hemmet jag letat och längtat efter. Att jag ska kunna få känslan av att vara hemma att lägga sig i magen och hela mig. När det nog egentligen är så att jag känner mig som mest Hemma när jag är på väg. Det är där jag bor. I rörelsen.

Mama’s Got a Bag of Her Own.

Tjecken

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Post Navigation