Om jag kort ska sammanfatta hur jag känner i samband med olika sorters tävlingar så passar nog ordet ‘hatkärlek’ bäst. Det är förstås olika beroende på vilken tävling det gäller; en tipsrunda med kollegorna skapar naturligtvis inte samma affektnivåer som ett backigt marathon i högsommarvärme, men jag tror att det är ungefär samma ingredienser i känslosopporna.

Igår sprang jag ett millopp. Det har inte varit ett specifikt mål för mig att bli snabb på milen i år, samtidigt var detta mitt enda lopp under en sexmånadersperiod. Det skulle också vara en värdemätare inför de längre lopp som väntar i höst. Därför var jag taggad och jäkligt sugen på att göra en bra tid. Mentalt var jag dock en riktig röra, och ett tydligt mönster kan skönjas:

Sista veckan inan ett lopp går jag alltid runt med en stark känsla av att inte vilja springa. Jag känner efter, liksom scannar kroppen på skador och ur-form-signaler. Den som söker finner, och ganska ofta landar jag i åt att loppet kommer gå åt skogen. Jag väger för mycket, jag har tränat för lite, det spänner i vaderna, jag får ingen kontakt med låren, det är fel period av menscykeln, jag behöver massage, jag har nog järnbrist, det kommer blåsa, det kommer vara för varmt, det kommer vara för kallt, jag behöver nya skor, tydligen ska man springa mer intervaller än vad jag gör, den där veckan för tusen år sedan när jag var förkyld har nog satt sina spår, och så JÄVLA vidare. När det närmar sig loppet är det ett under att jag är vid liv med tanke på alla skador och sjukdomar jag tror att jag har, och på uppvärmningen känns det fruktansvärt. Mjölksyra av att jogga i promenadtempo! (Affekterna signalerar en rädsla för att misslyckas och skam-i-förskott, och kommunicerar en enda sak till mig själv: UNDVIK!).

På startlinjen har jag rätt låt i lurarna. Jag tänker på vilken kilometertid jag ska hålla. Inte rusa. Startskottet går! Jag rusar. En kilometer, två. Sedan slår jag ned på takten. Det känns lätt. Jag kommer persa! Kilometer fyra vill jag döda mig, jag orkar inte ett steg till. Hitta en rygg och ligga bakom hjälper lite. Okej, håller jag bara den här takten fyra kilometer till så kan jag öka på slutet. Kämpar just under mjölksyratröskeln, minsta trottoarkant för mig över den och det kostar både fysiskt och mentalt. Tankarna studsar mellan segervisshet och starkt ifrågasättande av vad fasen jag håller på med, och varför.  Med en kilometer kvar finns tankarna på att öka inte kvar. Allt fokus riktat på att fortsätta röra benen. Stum. Ser mållinjen. Hjärnan vill spurta, benen vill stanna. Tuffar på i oförändrad hastighet. Då händer det. En tjej i fakking surfarshorts glider förbi. Helvete heller! Jag får fart, slår henne med en sekund och stapplar kräkfärdig över mållinjen. YES! Alla som orkar lyssna får höra hur jag älskar att springa, vilka lopp jag ska anmäla mig till, hur jag ska träna framöver (mycket!), och vilket trevligt arrangemang och jordgubbarna är goda och ankorna gulliga och man ska vara glad att man har en kropp som låter en göra detta och VILKEN KVÄLL! Endorfinerna flödar som ni förstår, och jag är stolt och nöjd med mig själv.

Det fanns en tid när jag tävlade ofta, det var i en annan sport och den sporten var halva min identitet. Jag satsade mycket av min tid och jag baserade mycket av mitt självförtroende på hur det gick i matcherna. Det var jobbigt. Ofta vann jag inte. Och aldrig kände jag mig tillräckligt bra. En vunnen match var snart glömd, en förlorad kunde ältas i evigheter. Varje förbättring höjde bara ribban för nästa mål. Jag slutade innan jag hittat ett sätt att hantera dessa känslor. Kanske slutade jag på grund av att jag inte hittade det. Ingen av mina tränare kunde se vad som pågick, eller i alla fall visste de inte vad de skulle göra för att hjälpa mig. Trots att det är så vanligt. Idag tittade jag på en juniortävling i friidrott, och överallt syntes tjejer och killar med uppenbart prestationsbaserad självkänsla. Det var tårar och skrik och fejkade skador, det var skrämda blickar mot tränare och pappor, axlar uppe vid öronen och något jagat i blicken. Ledsamt att se.

Idrott är roligast när det finns något mått av allvar i det, då anstränger man sig mest och får också ut mest av sin kropp. Samtidigt ska det inte behöva bli så allvarligt att ens förmåga till självkärlek påverkas av de ofrånkomliga motgångarna. Att lära barn balansen i detta är nog svårt, men oändligt viktigt. Jag har hållit på med idrott i hela mitt liv och lär mig, som ni hör, fortfarande.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Post Navigation