Jag tänker mycket på det här med att vara ensam och hur en förhåller sig till det tillståndet. Hur jag förhåller mig till det. Och hur det skiljer sig från olika specifika andras förhållningssätt. Kanske mest för att jag nu så innerligt längtar efter att få vara ensam. För mig själv. Något jag mycket sällan är. Och det är ju stor skillnad på att känna sig ensam och att vara för sig själv. Känner mig ensam gör jag allt som oftast. Utan att för den skull vara det. Jag behöver kunna gå undan. Att vara för mig själv är på något sätt mitt grundläge. Där jag också kan leta mig fram till det som känns som jag. I andras sällskap blir jag fort och lätt uppblandad, i värsta fall utblandad, utspädd. Det är ju också jag, att jag är bra på att gå upp i den andre. Ytterst tar det formen av att jag, inte med flit, antar den andres språkbruk, gester, manér och dialekt. Följsam. Böjlig. Såklart började det när jag var barn. Följsamheten och det med det följande behovet att vara för mig själv. Min familj är full av lynniga, oförutsägbara och i viss mån ofrivilliga lögnare. Ord hoppade ofta ut före både tanke och känsla. Eller kanske precis samtidigt med känslan. Alla fullt upptagna med sitt. Alla bra på att ta plats och göra sig hörda. Men inte så bra på ordning och konsekvensbedömning. Så det blev jag bra på. Jag blev också bra på att ta mitt jag ur sammanhanget, att vara rädd för att bli Vi och jag blev bra på att dagdrömma. Att dagdrömma går bäst att göra för sig själv. Stoff för dagdrömmar hittade jag i böcker och filmer. Brukade ofta ta min skrangliga cykel ut på nån grusväg, vinden i håret och naturromantiskt lajva Anne på Grönkulla. Döpa naturen omkring mig med ståtliga, poetiska namn. Eller småspringa genom snårig skog och leka att jag var motståndsrörelseaktivist i Europas mitt, under brinnande andra världskrig. Eller bara gå längst ”stora” vägen (den med asfalt på) och hoppas att någon skulle stanna och ropa ”häng med, vi ska till (spännande hippiefestival, Stockholm, Paris, eller ja, Ö-vik hade också gått bra)!”

När vi nu för en vecka semestrade i Umeå, den plats som mest känns som hemma, mötte jag olika versioner av mig själv bakom bekanta gathörn. En version som jag vet både var och kände sig mycket ensam var jag, 20 år. På gymnasiet gick jag en linje för överpresterande unga med stora ambitioner. Utan att själv vara en sådan. Hade knappt aldrig innan gjort en enda läxa noggrant. Men hade tagit mig fram ändå . Trots att jag aldrig märktes, var paniskt rädd för att räcka upp handen. Eller kanske just därför. Kanske hade jag det faktum att jag verkade som en tyst och skötsam, duktig flicka att tacka för mina betyg strax över medel. Jag valde den linjen på gymnasiet för att min mamma sa att det var den bästa ifall jag ville komma nånvart i framtiden. Och det ville jag ju. Jag ville komma bort. Långt bort. Men hela min gymnasietid präglades av en allomfattande rädsla att misslyckas, som att ha svalt en krita på tvären. Tittade aldrig upp, blicken krampaktigt fäst på mina egna skor. När vi badade i älven kröp hon under huden på mig, denna version av mig själv. För så här var det. Som en utstuderad form av tortyr så var gymnasieprogrammet uppbyggt så att den största delen av ens betyg baserades på de slutprov som vi skulle skriva under några veckor i slutet av trean. Efter att jag hade skrivit det sista av de proven, en vacker dag i maj, gick jag från Östra gymnasiet, ner till Frukthörnan och köpte mig två fina chokladpraliner. Gick sedan ner till älven, där jag ceremoniellt åt upp dem. Kritan på tvären hade då inte lossnat i halsgropen. För det skulle ta några veckor innan vi skulle få besked om hur det gått. Hade det gått riktigt dåligt skulle det innebära att behöva gå om det tredje året. Jag hade då alltså inte intentionen att stå där med skägget i brevlådan, utan förberedde mig på det värsta. Det var sålunda ingen idé, som jag såg det, att fira studenten med de andra. då jag inte kunde veta om jag faktiskt hade anledning att fira. Så jag gav mig av med tåg. Åkte runt och besökte släkt och vänner söderut, som om inget särskilt var på gång. Såg studenter åka förbi på flak i andra städer. Vi hade fått ett datum när brevet med besked skulle komma. Natten innan sov 20-åriga jag inte alls. Jag spenderade den ljusa juninatten vid älvkanten nedanför Backens kyrka. Alldeles för mig själv. Jag drog halsbloss, något min bästa vän precis lärt mig. Och jag badade naken i Umeälven. Simmade mot strömmen och försökte kyla kroppen lugn. När det blev förmiddag kom jag hem. Och brevet väntade. Det gick ju bra. Det vet jag nu. Och det fick hon veta, jag 20 år. Det var en av de renaste formerna av glädje, eller kanske var det mest lättnad, som jag någonsin upplevt. Jag skulle kunna ta mig vidare. Bort. Hemifrån. Långt bort. Ensamhet var för mig något präglat av frihet och möjligheter. Handlingsutrymme, hög luft. Är fortfarande.

Emma Holm har i SVD skrivit om ensamheten i Tove Janssons värld. Den beskrivs där som att vara en konsekvens av en oundviklig rörelse. Ord som föll på plats i mig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Post Navigation