Jag har länge känt mig helt befriad ifrån åldersnoja. Ja, i alla fall sedan jag var tolv år gammal. Tolv var mitt livs höjdpunkt. Upplevde jag då. Och kanske även nu, sett genom den av stort ansvar tyngde vuxnas glasögon. Jag hade spring i benen, kunde fortfarande ha mjukisar på mig i skolan, jag tyckte smink var helt onödigt, hade en handfull likasinnade vänner och det hände att vi lekte låtsaslekar helt utan att fundera över om vi egentligen var för gamla. Jag bävade inför tretton, intåget i tonåren. Som tedde sig skrämmande på många sätt, kanske framförallt för att jag inte visste vad det skulle komma att innebära. De diffusa farhågorna besannades med råge. Och jag längtade tillbaka till det förlovade landet Tolv. Då det såklart var döfött började snart längta till Tjugo, som glimrade långt där i fjärran. Den platsen i tiden när jag skulle vara min egen, fri från familjens och den obligatoriska skolgångens kedjor. Varje år när jag blev äldre kändes som en seger. Väl vid Tjugo blev jag snart varse att det inte var det förlovade landet, även om det var en klar förbättring. Även om friheten var större fanns det konstanta orosmoment, bland annat i form av ekonomiska bekymmer, tentaångest och hjärtesorg. Jag tog därför sikte på Trettio. Tänkte att det alldeles säkert skulle komma att innebära en ökad självkännedom, att jag med tid och erfarenhet skulle bli bättre på att stå på mig och kanske framförallt tycka bättre om mig själv. Att jag där vid Trettio skulle hittat min plats, ett sammanhang som jag valt och som jag skulle kunna forma efter behag. På grund av min ålder skulle jag automatiskt få mer pondus, andra skulle inte längre behandla mig som mindre vetande flicksnärta, på och utanför jobbet. Jag skulle kunna köpa det jag ville och åka dit jag önskade. Skulle inte längre behöva spela med i nåt tröttsamt socialt spel som gick ut på vara först på bollen, på att säga, tycka, vara rätt. Utan kunna slappna av, och göra mer av det som kändes rätt. Så Trettio. Visst är jag nu närmare landet Trettio som jag såg det framför mig än jag var när jag stretade på i utmarkerna som var Tonåren. Men fattar ju att det är långt kvar. Så efter inträdet i Trettio har jag nu börjat ta sikte på Pensionen, det jag föreställer mig vara som en lång lång solsemester. Jag tänker mig att jag då ska ta revansch på Tonåren. Att jag ska kasta av mig de tunga ansvaren, att jag kommer förbehålla mig rätten att vara obekväm och excentrisk, fast förhoppningsvis på ett skönt och livsbejakande sätt. Ser framför mig en dionysisk men ändå behagligt stillsam tillvaro i typ Toscana. Ett frosseri med alla sinnen. Där jag kommer dricka vyer, dofter, toner och bubbel. Förhoppningsvis har jag några av mina bästa med mig, i ljuv haggform. Och ja, något av detta dolce vita vill jag ju helst provsmaka dessförinnan. Öva upp formen, liksom.

I alla fall. Det här med åldersnoja. Har jag alltså nästan aldrig haft. För att jag hela tiden längtat framåt. Och har alltid känt mig äldre än mina år. Men nu, snart trettiotre. Känner jag mig oftare än någonsin förr gammal och trött. Bedagad, som en ranglig rostig cykel med pyspunka. Som hamnat lite fel.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Post Navigation