Jag har aldrig som vuxen behövt sova många timmar för att sedan kunna fungera. Typ sex timmar per natt som standard. Det har varit som en superkraft som jag tagit för given. Inser jag nu.

Min lillesyrra däremot, hon kan på riktigt sova ett dygn på raken. Bara på basis av att hon är uttråkad. Som exempel på hennes sömniver kan vi ta när hon och jag åkte till Edinbourgh över nyår ett år. Det är en plats där människor traditionellt samlas vid just nyär för att i flera dagar fira tillsammans ute på gatorna och över hela stan. Tusen och åter tusen människor från världens alla hörn. Ja. Vi, syrran och jag, anländer till platsen, det sjuder, bubblar, fräser och sprakar av fest och livsglädje. Säckpiporna tjuter, kiltarna fladdrar, öl och whiskey flödar och karusellerna blinkar frenetiskt. Jag frågar syrran vad hon helst vill göra. Hon säger: stanna på hotellet och sova.

Vi hade ju åkt dit för att låta livet drabba oss med full kraft, tänkte jag. Så, trots att jag känner henne väl golvade detta svar mig. Då. Har därefter fått BÅDE en ökad förståelse för vidden av hur trött hon faktiskt känner sig i stort sett konstant OCH  har också själv fått känna på långvarig trötthet och vad det kan göra med ens personlighet.

Sen jag blev gravid, september 2012, har jag inte sovit mer än max tre timmar i streck. Någonsin. Och det skymtar inga sådana möjligheter på horisonten nu heller. På ett bra jävla tag. Det är fullt rimligt och något jag väntat mig av hela föräldra-giget. Gick rätt bra också. Har jag humblebraggat om rätt friskt. Brukar säga att det gick oväntat lätt att vänja sig vid att vakna med bebis varannan timme på natten. Har faktiskt inte känt av det mycket. Har aldrig kunnat vila mitt på dagen, brukar jag säga, får inte ro till det. Sånt har jag slängt omkring mig till kreti och pleti. Snuttigullande barnmorskan, släktingar och vänner med huvudet medkännande på sne har jag ryckt käckt på axlarna och mallat mig inför med min trötthetsimmunitet.

Tills för några veckor sedan. Har nu varit morsa i drygt åtta månader. Vissa dagar börjar te sig helt fragmenterade. Som lösryckta filmsnuttar som inte blir till en sammanhängande historia. Det pirrar och rycker omotiverat i diverse kroppsdelar. Jag kan fastna, som paralyserad mitt i en rörelse. Synfältet blir ofta suddigt, som om det vore vatten på linsen i kameran. Ljud förstärks otäckt mycket, som en annan persons tuggande eller radions skvalande i bakgrunden. Kan ha svårt att veta var jag är och hur gammal jag är när jag vaknar. Innan kunde jag vara ett under av jämnmod. Nu bubblar det upp. Små vulkanutbrott av oerhört intensiva känslor. Snörvelgråt åt ett ostigt frieri på youtube. Vilt raseri när dammsugaren vägrar komma med över tröskeln. Eller bara ekande tomhet. När det plötsligt kan kännas som att nä. Oj.  Nu, precis här, mitt bland ett hav av vattengymnastiserande tanter bara sjunker jag.  Andas ut och slutar trampa vatten. Schlagern dunkar tillsammans med instruktörens gälla stämma, alla omkring mig är fullt upptagna med att göra liggande åttor med armarna så att det skvätter åt alla håll. Jag orkar inte åka mer undervattensskidor. Så skönt att bara vila kroppen mot det vita kaklet där på botten. Lätt som en fjäder. Alla ljud blir dämpade. Mmm.

 

 

 

 

 

 

 

Blubb blubb.

Catch you on the flippy flip

Tjecken

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Post Navigation