Igår tänkte jag en hyfsat lång stund utan att komma på hur gammal jag är. Alltså, i någon slags tröttdimma då, eftersom jag inte bara gjorde en enkel uträkning utifrån vilket år det nu är. 33 år gammal är jag, kom jag tillslut fram till.

Det är ju inget nytt att upplevelsen av tidens gång skiftar. Tiden när jag var gravid upplevde jag som den trögaste någonsin. Varje dag kändes omöjligt lång. Fastän jag ofta gick och la mig före åtta på kvällen. Alltså jag upplevde timmar och minuter som plågsamt sega, än mer än när jag som barn väntade på en planerad resa till en nöjespark eller dylikt. Också tiden som ny förälder gick långsamt långsamt. Men på ett bättre sätt. Tideräkningen utgick ifrån veckor och dagar som barnet levat. Varje variation i allt det nya registrerades med otrolig skärpa.

Nu har jag varit tillbaka på jobbet i över en månad. På heltid, sju till fyra. Veckorna rasar förbi i räserfart. Jag vet inte längre utan att fundera hur många månader gammalt mitt barn är. Och ja, inte ens hur många år jag själv levat. Jag har svårt att komma ihåg vad jag gjorde igår. Och vad jag ska göra imorgon. Jag bara går på.

Det hoppfulla i detta är att i det här tempot är jag snart framme vid pensionen. Då jag ska ta igen att jag aldrig hade någon tonårsrevolt. Ser det på ett ungefär som att jag mer eller mindre ständigt ska vara lite salongs. Med en cigarill i mungipan ska jag trycka livet tätt intill mig i en staplig, yvig tango. Måla mig själv och min värld i starka färger. Bröla och sjunga. Inte mera vara rädd för att höras eller synas. Hålla mina bästa i varma händer och fira ut existensen med en jävla smäll. Skratta och njuta och ge blanka fan i resten. Snart så!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Post Navigation